Just nu så befinner jag mig på en säng i ett gästrum hemma i min rektors hus. På golvet så ligger två stor resväskor öppnade med en mix av kläder, sladdar, pennor, skor och you name it! Jag har väl ca 5 mindre väskor/påsar också med grejer. Det är en enda stor röra helt enkelt! Jag befinner mig något typ av chock tillstånd och jag känner mig otroligt lycklig just nu.
Jag har flyttat ifrån min värdfamilj.. om ni inte har listat ut det redan. De flesta av er som läser min blogg känner nog redan till att jag har haft en hel del problem med dem, även om jag knappt har nämnt det på bloggen.
För er som inte vet så tar jag en snabb förklaring.
Ända sedan jag började mejla min värdfamilj så var det nåt som kändes konstigt. Jag kunde skriva långa mejl till dem för att sedan få ett kort svar veckor, eller nån månad, senare. Det va det första som verkade konstigt med dem.
Sedan har det bara fortsatt på samma spår. När jag först flyttade in så var för det fösta mitt rum proppfullt med grejer och det tog dem flera veckor innan de orkade ta bort en del av grejerna så jag fick lite mer plats och kunde packa upp mina väskor. För det andra så visste de inte vad gluten va, de hade inte läst på eller köpt hem en enda glutenfri produkt. För det tredje så spenderade jag de sista 3 veckorna av sommarlovet inomhus för att dottern (vill inte skriva några namn) den ena dottern hade utegångsförbud och föräldrarna jobbade. Så vi satt inne och kollade på tv i 3 veckor.
Den äldsta dottern och jag va väl ganska bra "kompisar" men hon brydde sig aldrig om mig. Allting handlade om henne och vilka killar som var intresserade av henne och så vidare.. Hon har inga andra tjejkompisar så jag vet att hon tyckte om att ha mig där och "prata" med.
Första månaden så betalade jag all mat och allting annat själv. Men jag pratade med dem om det och vi löste det. De började betala för mina grejer men jag fick ändå höra hur dyrt allting va hela tiden så jag kände mig dum för det istället.
För en början så trodde jag inte att de gillade mig alls.. de tittade mig inte i ögonen när de pratade och de frågade mig inga frågor. Men jag kämpade på och försökte lära känna dem, jag va alltid glad och frågade frågor och försökte att vara "intresserad" av allt som de gjorde. Men jag kände fortfarande att jag aldrig fick nåt tillbaka. De frågade fortfarande inte mig nånting och jag försökte istället att berätta om mig själv, Sverige och annat, men för det mesta så har det alltid verkat som att de inte vill höra.
Som ni kanske kommer ihåg så köpte de en bil en dag och sade att jag kunde köpa den av dem och de kunde lära mig att köra. Wow tänkte jag och blev otroligt glad, men inget hände med det..
Jag frågade om de kunde hjälpa mig att skaffa internet, det skulle inte va några problem och jag skulle ha det fixat innan skolan började.. det blev aldrig fixat.
Vi bokade resan till Vegas tidigt för att både jag och mamma hoppades att det skulle vara ett sätt att få dem att börja bry sig mer om mig. Jag betalade min hälft av allt (Mamman bad mig till och med om pengar när vi skulle ge dricks a två dollar, för att det "ska ju vara lika" sade hon) och mamma betalade för våra dyra teaterbiljetter. Men vi fick knappt ett tack för det.
Den resan va otroligt häftig och jag är så glad att jag har varit där och sett allt och jag vill tillbaka, men sällskapet va inte precis det bästa.
Ni kommer väl ihåg när jag va sjuk i 8 dagar. De brydde sig knappt! Efter 3 dagar så frågade jag om de hade nånting som kunde sänka min feber så jag kunde sova. De erbjöd inget innan det. De ringde inte hem en enda gång när jag låg sjuk och de frågade knapppt hur jag mådde. Jag märkte att de var irriterade att ha influensan i deras hem. De sade "våra barn är iaf aldrig sjuka, och influensan är inte tillåtet i vårat hem". Och det verkade nästan som att de trodde att jag hittade på att jag mådde dåligt..
Sedan så va det ju min dag som jag spenderade med Katyras familj i Lincoln. När jag kom hem på söndagen så frågade ingen i familjen en enda fråga om min resa. Istället så pratade de vilken katastrofal helg det varit, för de hade velat åka på pumkin patch den lördagen för det visade sig att dottern inte behövde jobba (som de trodde att hon skulle, men det visade sig dagen innan att de inte behövde henne den lördagen) Så de fick mig att känna mig dum och skyldig för att jag var borta den dagen och förstörde deras helg.. larvigt!
Sedan finns det massor med små saker.. det skulle ta evigheter att skriva ner allt.
Men mycket har känts konstigt under hela den här tiden. Jag har inte mått bra. Jag har varit okej men inte lycklig. Jag har haft ett fejkat leende och bara anpassat mig och intalat mig själv att det är så här det är i USA.
Jag vill inte säga några namn än, för det är inte så bra om fel personer läser detta, men jag har haft andra runt omkring mig här som har hjälpt mig och sett att jag inte mått bra. De kommer att hjälpa mig ännu mer.. men jag skriver mer om det när det är officielt här i Elwood.
Jag har diskuterat mina problem mycket med min rektor på skolan. Han har förstått mig från början och hjälpt mig att förbereda mig inför att prata med min värdfamilj om hur jag känner. Han varnade mig för att de antagligen skulle säga elaka saker till mig och han erbjöd sig att ringa dem istället men jag sade att jag ville prata med dem själv.
Jag pratade med dem i torsdags när jag kom hem i skolan. (Jag kan ju nämna att veckan innan så var jag väldigt deppig och spenderade all tid på mitt rum i stort sätt.) Det gick till så här:
Jag gick in i sovrummet där mamman var och jag sade att jag hade nåt tråkigt jag va tvungen att prata med henne om. Hon svarade "jag tror jag vet vad det handlar om och om du tänker byta värdfamilj så tänker jag iaf se till så att du blir placerad i en annan stad". Jag blev så chockad av hennes utlåtande så jag tappade talförmågan. Hon sade det här för hon tänker inte låta mig förstöra deras rykte i Elwood. Jag förklarade att jag såklart inte skulle tala illa om dem och att jag önskade att vi skulle kunna ha ett normalt förhållande ändå. Hon förklarade för mig att det kom inte på fråga och om jag flyttade så behövde jag aldrig mer kontakta dem igen. Sedan så förklarade jag iaf att jag inte trivs med att bo hos dem, att jag inte kan känna mig som en del av familjen och att det inte ens känns som att de bryr sig om mig eller är intresserade av mig. Hon visade ingen förståelse alls utan blev bara arg och sade att hon inte förstod hur jag kunde säga så. Hon sade åt mig att jag hade mycket som jag behövde förklara för familjen och att de från början hade sett att jag va precis som en tidigare utbytesstudent som de haft. (När jag breättade att de sade så till mig för några andra vuxna männsikor här i Elwood, så sade de bara att "ta det som en komplimang för han var en jättetrevlig och artig person, som var otroligt omtyckt av alla har i Elwood utom dem")
Hon blev iaf väldigt upprörd och åkte hemifrån. Då fick jag chans att prata lite med den minsta tjejen. Hon var väldigt ledsen men jag förklarade för henne att jag tycker så mycket om henne och att inget av det här är hennes fel.
Sedan kom pappan hem och vi satt ner och pratade ganska länge. Han kunde inte förstå mig heller, visade ingen förståelse utan tog bara till försvarsställning. Han ältade också att jag skulle förstöra deras rykte och han sade att om jag flyttar ifrån dem så gör jag att de aldrig mer kommer att ta emot en ny utbytesstudent i framtiden (tur för de utbytesstudenterna, tänkte jag bara). Han var arg för att jag inte hade berättat om hur jag känt och hävdade att jag inte hade försökt. Men jag HAR verkligen försökt om och om igen sedan jag kom hit i somras. Hon kunde inte förstå det.
Han klagade även på att jag inte har delat med mig av godiset som folk har skickat till mig. Moget va? Jag förklarade att jag faktiskt sparat massa godis under nån månad för att ge allt till dem på halloween. (Jag gav allt det till döttrarna efter det här samtalet) Han avslutade kvällen med att klaga på att jag har varit för lite med familjen, för jag var ju sjuk så länge och var i Las Vegas. Så jag bad om ursäkt att jag varit sjuk och gick och lade mig så tidigt då.
Efter de här samtalen så "gömde" jag mig på mitt rum till 12 nästa dag. Det av en fredag, och jag hade sån, j*kla otur så skolan blev inställd pga snöstorm den dagen och jag va tvungen att stanna i det där huset hela dagen. När jag vågade mig ut så var det iaf lugnt, jag trodde att de skulle fortsätta skälla på mig men de var bara överdrivet fjäskiga och snälla istället.
På lördagen så fick jag till exempel blommor av mamman.. lite konstigt...
Jag pratade med Ef's kontor i Boston och de lyssnade inte på mig och hävdade att allting som jag klagat på angående familjen bara var kulturskillnader. Så de tyckte inte det va så farligt och sade åt mig att gå ut och säga att jag vill försöka. Men jag förklarade att jag inte ville försöka mer för jag har försökt tillräckligt nu. Hon lyssnade inte på mig.
Jag spenderade natten hemma hos Katyra och de skjutsade hem mig efter lunch idag. För jag hade ett möte i eftermiddags. Det va jag, familjen och mitt representant från ef.
Innan jag berättar om mötet så vill jag bara säga att värdmamman ringde upp min mamma. Hon var inte speciellt trevlig och frågade om hon inte tyckte att jag skulle försöka. Min mamma gjorde klart för henne att jag hade försökt tillräckligt och jag inte skulle bo hos dem mer. Och både jag och en del andra tror att det samtalet gjorde att värdfamiljen gav upp. haha!
För under det det här mötet sades inte så mycket. De sade att den där ef tjejen från boston sade att jag ville försöka..vilket jar förklarade för dem att jag INTE sade. Jag vill inte försöka mer sade jag. De visade inte en min under hela mötet, de visade ingenting av det jag såg när jag pratade med dem första gången. Sedan så förklarade de för mig att de tyckte att jag var väldigt omogen och att jag inte kan kommunicera över huvudtaget. Och de förklarade för mig att jag aldrig skulle kunna gifta mig eller ha ett förhållande med någon för det skulle sluta med skilsmässa precis som det gjort för mina föräldrar. JAg bröt ihop totalt när de sade det till mig, det var så elakt så jag vet inte vad jag ska säga..jag började gråta. Jag har berättat för dem hur jobbigt jag har haft det med att mina föräldrars skilsmässa och jag vet att de sade det bara för att vara elaka, för de log till och med när de sade det åt mig.
Ef killen försökte iaf trösta mig och tyckte synd om mig och sade ungefär att packa ihop dina grejer så åker vi härifrån. Så jag packade ihop mina grejer på typ 15 minuter. Och lastade ut det i han bil. (Han har aldrig sett nån packa ihop så mycket grejer så fort) Sedan så ringde jag rektorn och förklarade läget och frågade om jag kunde sova där, för han har erbjudit det tidigare. Det va inga problem alls så jag åkte dit och är hemma hos hans familj nu. Och ef killen sade till mig att han var nära att hoppa på dem när de sade det där till dem för han var också helt chockad över att de sade sådär. Och han berättade om att han själv går igenom en skilsmässa just nu och att han förstod hur jag kände. Han var så snäll!
Juste de skickade med allt glutenfritt som fanns hemma hos dem också och bad mig att betala dem 100 dollar för det (700kr). Så fräckt! för det mesta av det som var i de där påsarna är sånt som jag betalade för i början. Och eftersom att de inte betalade nån mat åt mig alls första månaden så borde de inte kräva det.. men men.. Jag tänker inte bråka. Jag bara skrattar och suckar åt hur omoget de beter sig!
Oj.. var det nån som orkade läsa allt det där så blir jag imponerad!
Nu är det sent. Jag börjar få huvudvärk för alla spänningar börjar släppa nu. Jag är så glad!!! Men de senaste dagarna har jag inte känt igen mig själv. Jag har aldrig varit så nervös i mitt liv, jag har haft värk i varenda muskel och jag har varit så skakig. Jag trodde inte att man kunde skaka så mycket i händer, armar och ben. Läskigt!
Nu ska jag iaf vända det här året för nu kan det väl knappast bli värre!?! Det känns som att jag ska starta om på nytt imorgon, det känns som att det är min första dag som utbytesstudent i Elwood.
Och jag vet att det finns en familj som ser fram emot att jag kan flytta hem till dem. Och jag längtar efter att få komma dit! Det kommer mer info om det snart.
Men jag trivs väldigt bra nu också. Jag har mycket förtroende för rektorn och hans familj är mysig. Han har trådlöst internet!! Det va längesen jag hade det!
JAG ÄR SÅ GLAD!!!! ÄNTLIGEN!!!!
SOV GOTT!!!!
